TidsLiv

Fattar ni vad ni har gjort? Herregud! Begriper ni vad som har hänt?

Hon är död. Fattar ni? Hon finns inte mer. Hon levde och sedan gjorde hon inte det längre. Hon tog sitt eget liv. Inte för att hon ville det. Utan för att hon inte såg någon annan utväg. Ingen vill dö. Men ingen vill leva om det inte längre finns något ljus eller hopp kvar. Fy fan för er. Jag förbannar er alla och era egoistiska handlingar. 

Må ni brinna i helvetet för att ni satte er person framför en annan människas värdighet och gjorde den till ett ingenting. Vet ni hur det är att leva och känna sig vara värd lika mycket som ingenting? Det är outhärdligt. Driver en till självmord.

Dit ni drev henne. 

Jag vet inte vilka ni är. Jag har aldrig träffat er. Men jag hatar er. 

Från djupet av mitt hjärta så avskyr jag er. 

För ni har stulet det vackraste som finns. En människas liv. 

Ni har tagit något dyrbart, ömtåligt och skört och krossat det. 

Ställt er ovanför universums lagar och satt dödens sändebud att hämta upp en oskyldig ung kvinna. En som försökte slåss för sitt liv. För sin överlevnad i en värld som vänt henne ryggen. 

Förstår ni vilket ansvar ni har? Vilken makt ni besitter? Hur enkelt det är att förstöra allt för en människa och genom det förstöra för alla andra runt den människan. Hon hade en mamma, en syster, vänner, ett jobb, drömmar, visioner, förhoppningar. 

Allt är borta nu. Allt är förstört. 

Jag vet inte vilka hennes demoner är. Men jag vet vilka mina är. Jag vet vilka som skulle bli hållna ansvariga om jag inte heller orkar kämpa mig igenom det här. Den listan på män som systematiskt skadat mig. Psykiskt och fysiskt. Enstaka tillfällen och upprepade gånger. Med hänsyn till deras egna behov, i avsaknad av empati för ett barn, en ungdom, tonåring, kvinna. 

Hade jag en sista önskan så skulle det vara att de som skadat mig skulle få veta vad de hade gjort. Vad de bidrog till. Hopplösheten. Självmordet. Döden. 

Jag hoppas att hennes demoner får veta. Att de får höra om den människa som levde på jorden och försökte klara sig igenom de prövningar som livet kastade på henne men som till slut inte orkade mer. Vem kan klandra henne? 

Jag vill att de ska få veta att de är en direkt orsak till varför en kyrka kommer var fylld med gråtande människor och att det kommer stå en vit kista i mitten av rummet. 

De ska veta att de är ansvariga för att de gånger som hennes mor vill besöka sin dotter måste hon gå till en kall, grå granitsten och tala med marken. 

Hon kan aldrig mer vidröra sitt barn. 

Aldrig hålla om henne eller styrka bor hennes tårar. 

Aldrig mer. 

Förstår ni vad ni har gjort?

Fattar ni vad ni har gjort?

Om ni gör det.

Hur kan ni leva med er själva?