TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Empatisk utvärdering.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Ett år har passerat. 
Jag sitter kvar vid samma bord, i samma kök. 
Det trodde jag faktiskt inte. 
Jag trodde jag skulle ha flyttat härifrån vid det här laget. Men jag trodde ju också att jag max skulle vara här i ett halvår, sammanlagt, så jag vet inte hur tillförlitliga mina gissningar är. Inte alls faktiskt. De är helt värdelösa och orealistiska. 

Vi går laget runt och får säga några ord om det gångna året och förväntningar på det nya.  
Alla säger ungefär samma sak. Det har varit jobbigt, men förhoppningsvis blir det bättre. 
Alla är glada över att vi firar nyår ihop. Denna lilla udda, sammansatta kompotten av människor som antagligen aldrig skulle ha träffats om det inte vore för den gemensamma nämnaren: psykisk ohälsa. 
Vi är tacksamma. Vi är ödmjuka. 
Vi vet hur skört det är att leva och har alla varit på ruinens brant. 
Vi har kämpat det här året. 
Jag har kämpat det här året. 
Nu stängs det här kapitlet, år 2017 kapitlet, ner och ett nytt tar vid. Det kommer inte vara någon abnorm skillnad på ikväll och imorgon trots att siffrorna skiftar. 
Jag är fortfarande här. Jag mår fortfarande som jag gör och jag behöver fortfarande ta mig igenom den här behandlingen. Inget nytt under solen. 

Så tack för det här året. 
Ni som har läst, följt mig och stöttat mig. Ni som har varit där som stöd och som fått mig att orka lite till. Min familj, mina vänner, mannen jag älskar och alla andra runtomkring mig som vill mig väl. 
Jag är glad över att jag är här. 
Både på det här hemmet, med de här människorna.  
Men mestadels är jag glad över att jag fortfarande är vid liv. 


Kommentera inlägget här: