TidsLiv

Det går inte att ta det vecka för vecka eller ens dag för dag. Jag kan inte se så långt fram för att det värker så fruktansvärt mycket inom mig just nu. Jag måste försöka överleva här och nu. Detta ögonblick. Denna stund. Allt annat får tas om hand om senare. Jag kan helt enkelt inte ta in mer oro inför framtiden eller ens för nästa timme. 

Min kropp klarar inte av det. 

Mitt sinne orkar inte med det. 

Så jag bryter ner mina dagar till timmar och sedan till minuter. Och så försöker jag ta mig igenom dem, en efter en. Klara av den kommande minuten. Andas ett andetag till. Jag säger till mig själv att jag ska göra det bästa av den här situationen. Trots att jag har alla odds emot mig. Det mesta går ut på att inte göra saker värre. Eller att försöka att inte göra något värre. Inte skada mig, inte fly härifrån, inte kontakta någon. Det är svårt. Svårt att stå emot alla de impulserna som fyller min kropp och övertalar mitt logiska tänkande att detta är det enda rätta. Jag faller så lätt dit igen. Och så blir resan ännu längre, ännu jobbigare. De korta lösningarna är bara toppen på det enorma isberget av lidande. Jag vill inte hacka mig fram där. 

Jag vill djupare.

Men inte just nu. Snart är det natt och mina ögon ska få vila. Min själ ska få avlastas. Mitt hjärta ska få arbeta ifred. Förhoppningsvis. För nätterna kan vara lika onda som dagarna. Oavsett. Jag har just nu. Jag gör mitt bästa för att klara av just nu. 

En stund i taget.

Ett steg i taget.

En stund i taget.