TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vi är en produkt av vårt samhälle.

Kategori: PTSD


Fram till övergångsstället men inte längre. Där blev jag sedan ståendes och stirrade ut i skogen där jag igår traskade så lätt. Enda skillnaden var att jag var själv nu. Det är ingen stor skog, inte en lång promenad och du hör bilvägen nästan hela tiden, ändå kändes det som en omöjlighet att gå in där. Det fanns för många risker och min hjärna gick i högvarv vad som skulle kunna hända mig om jag gick ut i den skogen själv. Jag tittade mig snabbt över axeln, övertygad om att någon kom bakom mig men där fanns bara en tom äng. Tvekandet pågick i några minuter. Tills jag till slut bestämde mig för att om jag går ut i den där skogen så kommer jag att bli överfallen och då kommer det att vara mitt fel. Så jag låter bli. Vände om och gick tillbaka till mitt fönster. 


Och det här hade väl varit okej, - man ska vara rädd om sig själv. Inte utsätta sig för onödiga risker. Men när det beskyddandes övergår i ett paranoid-kaos så är det läge att backa och se med klarhet på situationen;
Vad någon annan gör mot mig - är aldrig mitt fel. 
Jag kan gå klädd hur jag vill. Vara hur full jag vill. Vara hur villig som helst för att sedan ändra mig. 
Det är aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig mitt fel. 

Synd bara att jag inte tror på de orden. 

/C. 


KOMMENTARER:

  • Maria g säger:
    2016-04-01 | 15:13:03

    Själv varit utsatt för övergrepp jag kommer följa din blogg nu kramis trevlig helg mvh maria.

    Svar: Hej Maria. Tack för din kommentar. Hoppas du fått hjälp med att bearbeta. Och jag hoppas du kan finna lite tröst i den här bloggen. Stor kram. /C.
    Diodra

Kommentera inlägget här: