TidsLiv

 

 

 

 

Synd på så vacker hud hann han tänka innan de satt sig ner. Trots att det är en bagatell i det stora hela. Han hade sett på håll när hon kom gående och visste direkt att det var hon trots att deras blickar aldrig hade fått utbytas. Hon var skör där hon gick klädd i svart med svart hår och svart innehåll. Det syntes på axlarna att det hon bar tyngde henne.

Det är en vacker hud. Fylld med små berättelser om när ångesten har varit på besök. Som en karta gick det att se vart hennes liv hade tagit drastiska vändningar. Det gick att utläsa var stormen hade dragit fram och skövlat allt i dess närhet.

 

Allt det där andra. Som den första kyssen i pannan av mannen som blev hennes trygghet, den värmande handen hennes närmaste vän lagt på hennes rygg i ett ögonblick av panik. Hur hennes armar pryddes av kärleken från föräldrar som velat vara nära. Det gick att ta på hennes öppna sår, smeka över läkta ärr. Det gick inte att se det motsatta. Det är synd.

För hon bär på mycket vackert.

Också.

 

/C.