TidsLiv

Enda vittnet. 

Så vem skulle de döma i rättegången om inte mig? 

Ord står mot ord som står mot ett brinnande jävla hav. Jag drunknar. Vad är det ni inte förstår? Hur kan det vara så svart att ta in att ett barn inte hör hemma i Göteborgs Tingsrätt. Allt är fel, allt är upp och ner men vi samtalar i samma ton och ber om tystnad. Allt för länge har andra bett mig att vara tyst. Hållit för min mun tills jag ändrar färg i ansiktet och först då släppt taget. Hela tiden på gränsen till total mörker och sedan tillbakakastad till en verklighet som aldrig ville ha mig. Men jag behövs. För det var ingen annan där som kan prata för mig. Så jag står ensam emot ett hav av dömande blickar som för alltid kommer att misstro en ung kvinna som knappt kan stava till sitt eget namn. Där ska det skapas någon form av upprättelse. Om jag sköter mina kort rätt såklart. Ingen kommer undan enkelt. Om det var ett helvete jag gick igenom innan ska jag återigen få vada i brinnande lava tills,det enda jag kan uttala är sanningens ord. Efteråt kanske jag får baddas med ljummet vatten men inte mer än så. Ingen säger förlåt. Ingen undrar hur jag mår. Och sedan frågar dem sig varför människor tar livet av sig, varför psykisk ohälsa är ett samhällsproblem och varför ingen vågar berätta om de hemska de varit med om. 

För de skapar ett vittne när det egentligen finns tusen. 

Till slut står vi vid en enad front och då viker vi oss aldrig igen. 

Rättvisa ska skipas. 

Enda vittnet. 

Tusen vittnen.

Ensam är stark

Tillsammans flyttar vi berg.