TidsLiv

Jag har tillhört huvudstaden i en månad nu. 

Det har varit oerhört svårt. Vilket jag egentligen var förberedd på men det är sämst ändå. Det är inte lätt att ställa sig in på att livet kommer att vara ännu svårare ett tag framöver och bara "stå ut" med det. 

Jag har återigen fått gå tillbaka till att överleva timme för timme. 

Ibland minut för minut. 

Men jag lever. Och jag sår massa frön. 

Varje dag tar jag ett litet steg mot ett liv jag vill leva. Genom varje andetag kämpar jag för att faktiskt skapa något meningsfullt med min tillvaro. Och jag skapar en trädgård. Den är inte färdig på långa vägar eller ens i närheten av utkristalliserad. Men jag vet att den finns där och jag försöker sträva mot den. 

Det innebär att jag äter trots att jag inte är hungrig. Duschar trots att jag egentligen inte bryr mig. Tränar trots att jag inte orkar. Går upp på morgonen även om jag inte vill. Dricker utan törst. Sover utan sömn. Älskar utan inlevelse och lever utan innerlighet. 

Men vill, tror och hoppas att det en dag ska vända. 

Och vet att det är jag som ska ta mig dit. 

Så jag går emot alla mina instinkter och trotsar min orkeslöshet och uppgivenhet. 

För jag vill att det ska bli bra. 

Så jag tänker se till att det blir bra.