TidsLiv

Det är kämpigt.

Jag orkar inte ta mig an något och jag orkar inte höra av mig till någon. Telefonen ringer men jag svarar inte. Klarar inte av att prata. Orkar inte säga att jag mår okej när jag egentligen mår åt helvete. De skulle kanske behöva höra det men jag orkar inte säga det. 

Kreativiteten är död. Initiativen uteblir. Rutinerna är ett minne blott.

Jag vet att jag måste försöka göra saker som förut fått mig att må bra. Att jag behöver avbrotten i vardagen där jag får göra något annat än att bara våndas över mitt liv och min historia. Jag behöver pausen men orkar inte ta den. Blir helt passiv istället. Sittandes i en hög på golvet, oförmögen att ta mig därifrån, med tårarna rinnandes längs med kinderna. Ibland vet jag inte ens hur länge jag sitter så. 

Att i det, att i det här, då försöka göra annat blir nästintill omöjligt. Kan inte begäras av mig att jag ska prestera i livet också, trots att jag vet ett det är för mitt eget bästa. 

Försöker säga till mig själv att det är okej. 

Att den här behandlingen är så tuff och tärande att ibland klarar jag inte av att göra mer om dagarna än att andas. Finnas till är jobbigt nog. Leva är kämpigt som det är. 

Det måste få vara okej att jag bara äter, sover och går i terapi. Att det är nog så svårt som det är. Behöver inte de dömande tankarna där också som påminner mig om hur icke produktiv jag har varit eller att ödet ligger i mina händer men jag ligger bara och stirrar upp i taket. Jag vet att förändringen är min. Att det är jag som måste välja det här. Men det som begärs av mig är också helt omänskligt. 

Och ibland orkar jag inte. 

Ganska ofta orkar jag inte.