TidsLiv

Så dök han till slut upp. Och min psykolog säger att det är rätt att det är bra. Att han måste vara med, eftersom han var med, eftersom han alltid varit med. Det är inte sporten som skadat mig. Det var inte den som manipulerade mig, som såg mig i mitt svagaste av skeende och utnyttjade det, som tog sig friheter bortom denna värld, som gjorde så grymma saker att de inte kan nämnas i ord. Det var inte sporten, det var han. 

Men det har varit för svårt att ha honom med. Det har gjort för ont och har därför blivit mycket enklare att lägga all energi på hallar, racket, nät, bollar, färgen neongul. 

Men så dök han upp. I sin fulaste gestalt. I den värsta av urna. Han är grotesk, vidrig och äcklig. Jag tycker inte om honom. Kan ännu inte säga att jag hatar honom men jag borde göra det. Kanske gör det, kanske vågar säga det högt en dag. Men idag räcker det med att säga att jag inte tycker om honom. Inte något hos honom. Inte något han gjort. Inte något han är. 

Tröstar mig med att han får vara med nu för att aldrig vara med igen. Han är här nu men bara på mina villkor. Bara för att jag ska kunna bryta helt. Göra mig av med honom för gott. Gräva ner honom. Förinta honom på samma sätt som han försökte förinta mig. Radera honom på samma sätt som han försökte radera mig. Han är inte värd mer tid. Är inte värd att vara i mitt liv. Så han får vara med nu. För att aldrig, aldrig, aldrig någonsin, vara med i mitt liv igen.