TidsLiv

Det är som att konversationen är förprogrammerad. Garanterad att leda åt ett håll. Jag behöver knappt styra, behöver knappt anstränga mig. Vi hamnar där ändå. Det går så lätt. Det är så enkelt. 

Jag har berättat att jag bor på behandlingshem. Att jag inte mår bra, att jag mår det motsatta. Verkligen det motsatta. Det registreras men tas noll hänsyn till. Eller så är det precis det de gör. Ett skadat villebråd. Luktar blod. Han är ute på jakt och jag är ett enkelt byte. Så nedbruten, skör och trasig att jag går att styra lättare än en marionettdocka.  

Det tar ungefär fem meddelanden fram och tillbaka sedan är vid där. Som en missil så träffar han exakt den mest sårbara punkten. Vi hamnar på den plats där det brinner som mest och han tar gladeligen med sig bränsle, ved och mer eld. Det spelar ingen roll att jag redan står i lågor, mer av mig kan förkolna. Det ska han se till. 

Vi hinner aldrig skrida till verket. Behandlare rycker in och stryper all kontakt, på samma sätt som han ville strypa mig. Med skillnaden att de vill rädda mig, han vill förgöra mig. Jag litade på honom. På honom också. Ändå är han exakt likadan som alla andra och vill också bara tillgodose sina egna behov på bekostnad av - inte mina behov - utan av mitt liv.