TidsLiv

Bygger ett isberg av näsdukar. Hinner inte fånga tårarna innan de ramlar ner på min tröja. I slutet av sessionen är den dyngsur. Den var en gång grå nu är den mörk, mörk gråsvart. Genomblöt. Det blev för svårt att försöka förhindra fallet mot vattningt tyg att jag till slut bara gav upp och lät det ske. Gör om mig till en ocean, till en sjö, ett hav. Det spelar ändå ingen roll. 

När jag gråtit färdigt har jag inte ens kommit halvvägs med gråten och gråter lite till. Sedan slutar jag gråta för att två sekunder senare börja igen. Sådär håller det på. På. Av. Av. På. På. På. Av. Mest på. Ibland av. Hela tiden där. Aldrig pausat. Bara ett tillfälle av uppehåll för att sedan forcera mark och flytta berg. 

Kan det ge liten förklaring på hur smärtsamt det är? Ger det en någorlunda indikation på vilken sorg det är som tvingats ner och som nu väller upp? Bildar det svar på frågan varför det tar sådan tid? Förklarar det vad det gjort med mig? Skapar det förståelse för hur läkningen är svår, hemsk, fruktansvärd och tärande? 

Detta fanns där. Detta fanns där nere hela tiden. Detta har alltid funnits där. Alla de här tårarna har bara väntat på att få finnas och på att få ta plats. De är inte skapade nu. De har varit konserverade i ett brustet hjärta, i en sprucken själ. De har legat gömda, glömda under år av förnekelse och decennium av flykt. Men när ord har fått luft och den bortglömda rösten har fått ljuda kommer de tillbaka. Allihopa. På samma gång. Och de faller allihopa. På samma gång. Och jag fångar de allihopa. På samma gång.