TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Så finns jag kvar.

Kategori: Min historia

(null)

Det vilar ett filter över Stockholm. Någon har dragit ner skärpan. 

Jag ser klarare i takt med att exponeringen avtar. 

Öde ö fast omgiven av den största staden. Ensam själ fast i ett hav av människor som älskar mig. Vill mig väl. Tror på mig. 

Den andra platsen, den jag lämnade men numera kan besöka, har återigen fått tillgång till mitt inre. Med jämna mellanrum sätter jag tillbaka mina fötter där och går i mina fotsteg. Det skär. Men läker samtidigt. 

Jag har begravt min näsa i syrenerna och brutit bröd med de närmaste. Suttit vid elfenben och ebenholts och berättat om solar som sjunker i andra väderstreck. 

När temperaturen steg blev jag ett med havet. När temperaturen sjönk blev jag två med vännerna. De som också sett mig passera och sedan återuppstått. De sätter sig så nära och pratar så innerligt till den människa de var osäkra om de  skulle få behålla. Kanske skulle smärtan dra mig med. Osäkerheten finns fortfarande där men övertygelsen är starkare. Jag blir kvar. 


Innan vi skiljdes åt proklamerade jag "Nästa gång vi ses kommer jag att ha fyllt trettio år". Jag säger det med en sån enorm stolthet och i det vilar en storhet jag inte kan röra vid. Jag kommer fylla trettio år. Det trodde jag aldrig. Men snart händer det. 


Nu är jag är tillbaka på balkongen, med tet, gitarren, levande ljusen, chokladen, jag är tillbaka med mig själv . 

Och inatt somnar jag till Nocturne, jag somnar på Nocturne.





Kommentera inlägget här: