TidsLiv

Efteråt sitter vi tysta ett tag. Jag väntar på att hon ska sägs något. Kanske kommentera eller yttra sig om det jag precis hasplat ur mig. Ibland kommer det som rinnande vatten. Det är som att något i mig bara längtar efter att få berätta hela historien och struntar i konsekvenserna. Ångesten. Rädslan. Skammen. 

Istället för att sägs något om det jag precis sagt så frågar hon mig hur jag känner inför det jag har berättat. (Som om hon kunde läsa mina tankar). Kanske syns det på mig att jag ångrar allt jag någonsin sagt och önskade att jag kunde ta tillbaka det och krypa in i den vrå från vart jag kom ifrån. Hon fångar upp det också och ber mig sätta ord på det. Beskriva den drypande skuld som produceras i mitt nervsystem. Den som talar om för mig att jag har gjort fel, sagt för mycket, ljugit, överdrivit, tagit på mig en offerkofta, stulit sanningen och klätt den i lögnens kappa.  

Jag rabblar det som vore jag en maskin. Upprepar det som en robot. Jag vet inte hur många gånger jag faktiskt uttalar mig om det som pågår inuti mig när jag låter kranen stå på. Många är det. Är det för många? Finns det något längs vägen som jag fortfarande inte har tillgång till? Vet inte. Vet fan inte. Ännu mera förakt mot mig. 

Hon lutar sig fram och det ser ut som om hon vill ta mina händer i sina. Men jag har ett stängt kroppsspråk och hon låter bli. Jag tänker att hon nu kommer banna mig för mina tankar. Kanske till och med bekräfta mig i min skuld och i mitt ansvar. Säga att det var mitt fel. Konstatera mitt värde som ligger på minus, bortom minus. Obefintligt. Istället bara två meningar som demolerar alla mina farhågor och tänder alla förhoppningar. 

Din historia är hemsk och jävlig. 

Men du är inte hemsk och jävlig.