TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Lockas på liv.

Kategori: Allt det andra

(null)

När natten kom var jag fylld av tvivel och vånda. Sömnen vägrade infinna sig och handen som skulle gunga min vagga och föra mig över vakenhetens flod uteblev till förstörts av något mycket högre. De sista dagars räknade. Den dag då tiden upphör att existera på det sättet vi känner till. Inte för alla och en samtidigt men för en och alla på samma gång. Av detta vi inget veta. Av detta vi inget känna till utom dess oundvikliga nalkande som vi fruktar så innerligt. 

Förebyggandet tar så stor plats att vi i mångt och mycket känner större tilltro till det än själva livet självt. Vi vet inte hur vi ska förhindra vårt avvarande och kämpar febrilt med lösningar på det som aldrig varit en valmöjlighet. Det enda som går att påverka är den flod som passerar just nu som fortfarande är föränderlig och förblir föränderlig fram till den sista cellens farväl. Vi kan inte köpslå oss ur ödet, inte heller lura oss förbi mörkrets evighet. Och är det ens en förmån att sträva efter?

Vad vore denna passage om den inte hade någon ände. Vad vore denna minut om den inte någonsin kunde ta slut. Hur skulle vi förstå värdet av innehållet om det vore oändligt. Vi behöver botten och vi kräver de skarpa kanterna det innebär att ha något och sedan förlora det. Sorgen är den innerliga glädjens pokal. Det största priset av alla. 

Så när jag hör hennes röst i fjärran viska mitt namn kan jag vända kappan mot vinden och säga att jag inte funnit ro att följa med. Varken på hennes färd eller min. Och när måstet att välja uppenbarar sig blir tonen knivskarp i min strupe och jag har aldrig tidigare varit så säker på någonting. Korrespondensen var ömsesidig och jag lät mig falla och fångas. Tiden lyfte upp mig mot himlen, höll mig hårt och stadigt. Tiden vaggade mig i glömska och viskade ljuvt i mitt öra. 

Hon sa - En dag ska vi alla dö. Men alla andra dagar ska vi inte det. 





Kommentera inlägget här: