TidsLiv

Bråkar med ögonlocken. De vägrar hålla sig öppna. Jag kommer förlora den här striden. Som så många gånger förr. Kan inte förstå varför jag ändå insisterar på att bjuda upp till dans. Jag faller fortare än jag någonsin kan resa mig. Dagen har varit lång och jävlig. Intensiv och explosiv. Så nu är jag slut. Helt slut. Finns inte en cell i min kropp som orkar vara vaken. Kanske borde jag äta något, eller dricka något, eller ta en promenad eller dusch, men det enda jag förmår mig att göra är att stänga ögonlocken och lämna den här dagen bakom mig. Den var inte snäll och jag behöver en natt i tröstandets tecken, täcken, töcken. 

Jag gjorde vad jag kunde idag. Godnatt.