TidsLiv

Jag la mig i garderoben. Det var länge sedan jag gjorde det. Men nu stod jag inte ut. Jag klarade inte av att vara i min kropp, med mig själv, i mitt sinne så jag stängde in mig i det mörka, kvava och stängde av. Stängde in, stängde av. Ihopkrupen i en liten hög låg jag och försvann bort. Räddad av den dissociation som kidnappar min kropp och för mig iväg på en resa till ingenmansland där jag hatar att vara men dit jag kan längta så.   

Ögonen kunde till slut navigera i mörkret. Jag tittade upp och såg mina kläder på galgar och vikta i skåpen. Jag försökte tänka på verktyg som jag borde använt istället för att läggs mig här med tjugo tusen ton börda men kunde inte komma på en enda. Mestadels för att jag inte förstår meningen med de i stunden. Jag glömmer av varför jag ska försöka och varför det ens är viktigt. Det känns meningslöst och i det ska jag anstränga mig. Glöm det. 

Tids nog kunde mina fötter ta mark igen. Jag ställde mig upp på vingliga ben och öppnade dörren. Det sved till när ljuset träffade min hornhinna. Satte handen över ansiktet och begravde mitt huvud i armarna. Kanske ändå något försök till att trösta mig själv. I alla fall ett erkännande att det här är jävligt, det här är svårt och det här gör förbannat ont. 

Det smärtar mig att jag hamnade där igen. För jag vet att det är skadligt för mig och inte hållbart i längden. Men jag stod faktiskt inte ut och jag gjorde i alla fall inget annat för att skada mig. Efteråt har jag vilat och ätit och druckit vatten. Faktiskt försökt att ta hand om allt det min kropp tvingas bära på. Det är inte lätt och så långt ifrån enkelt det går att nå. Så jag antar att det var okej att jag försvann bort ett tag i det trånga utrymmet. Jag behövde det. Och jag kommer fortsätta behöva det tills jag en dag inte gör det.  

Jag längtar dit.