TidsLiv

Ljuset stack i ögonen. Vet inte hur länge jag låg där. 

Hasade mig till sängen. 

Nytt horisontellt läge. 

Sms från min psykolog om morgondagens exponering. 

Blind av tårar. 

Andas i cirkel. Nej fyrkant. Nej rektangel. 

Osäker på hjärtslagen. Ska det verkligen slå så hårt? 

Försöker minnas ett visare sinne. 

Det sviker mig. Det sviktar mig. 

Förblir liggandes i en upprätt värld. 

Jag vet hur undersidan ser ut. 

Den är inte vacker. 

Försöker skrapa bort sorgen med fingrarna. 

Kommer bara åt mina egna nerver som skriker åt mig att lägg av. 

Jag skriker tillbaka lika mycket men träffar bara diskanten av förtröstan. 

Det här är upp till mig. Blir själv i det ansvaret. 

Osäker på vad jag är kapabel till. 

Helt solklar på vad andra är kapabla till. 

Min kropp hade ett pris. Min barndom var till salu. 

Och jag ska ändå andas. 

Mycket begärt. 

Men jag ska ändå andas.