TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det tryggheten aldrig berättade.

Kategori: PTSD

(null)

Jag förlorar mark. 

I varje riktning som pekar mot förnekandet så krymper mitt rörelsemönster. Jag får ta mindre plats, färre steg, kortare kliv. Blir förhindrad att bete mig på det sättet jag vill, stoppas från att kunna göra det jag vill. Min omkrets kryper in på skinnet på mig och jag står plötsligt uppbackad i ett hörn och har glömt hur det känns att andas fritt. Kan inte minnas senaste gången jag inte hade rädslan ständigt vakandes över mig som en påminnelse till att livet har velat mig illa och det är mitt ansvar att se till att det inte fortsätter på det sättet. 

Alla svar blir fel eftersom frågorna jag ställer mig inte har rätt utgångsläge. De hävdar alla att mitt ansvar är större än de som faktiskt såg till att självhatet blev min bästa vän. Jag får ta på mig det. Bära den bördan. Att jag inte bara skadades utan att det också var mitt fel att jag blev skadad från första början. Som att själva smärtan i sig inte gjorde ont nog. Men jag är livrädd för att rikta skulden åt något annat håll än mitt eget så jag förblir förtryckt av mitt egna resonemang om min vidriga skyldighet till andras uppsåt. 

Inget av det stämmer men jag har så länge intalat mig att det är sant att jag inte ens har förmågan att formulera en annorlunda mening. Har svårt att författa ett argument som skulle gå ut på att jag har ryggen fri. Bokstavligen fri.  Att jag skulle kunna ta ett steg ut på den marken jag givit upp och hävda att den är min. Att jag skulle kunna resa vart jag vill, befinna mig var som helst och anse mig ha rätten till det. Inga invändningar. Istället tränger jag mig ännu mer mot väggens mörka mitt och tror att det här är där jag hör hemma. 

Jag vinner i imaginär trygghet. 

Jag förlorar i exakt allting annat. 





Kommentera inlägget här: