TidsLiv

Limbot som hakat upp sig. Kopierandet av ödet. Göra samma sak och upprepa det ad infinitum tills man inte längre dör av skräcken eller ger vika för bristningsgränsen. Den grymma, skoningslösa, obamhärtig behandling som det innebär att möta sitt värsta av terror och sedan göra det igen, igen och igen, igen och sedan en gång till och igen tills man inte längre dör av skräcken eller ger vika för bristningsgränsen. Helt orimliga terapi som går ut på att läka genom att vräka ner himlen och kasta helvetet i ansiktet på en. Och ens lungor ska fortfarande ta in syre. Hjärtat ska forcera blod till varenda muskel som är så spänd att en liten rörelse kan försörja ett helt land eller utplåna ett helt liv. Det är den värsta av öden som redan ödelagt det som står på spel för att bli hel. Jag har inga ord att förklara säger jag medan orden rinner ner i fingrarna på mig i ett försök att förklara sättet man går tillväga med minnena som ska upprepas tills man inte längre dör av skräcken eller ger vika för bristningsgränsen. Den som knäckte detta enigmat var både fantastisk och fruktansvärd och jag undrar hur sjutton någon kan bli lärd att man ska göra det man är som mest rädd för och samtidigt gör jag det själv. Jag tror på behandlingen eller tillvägagångssättet trots att det i praktiken går ut på att krossa mig men teorin verkar stämma och jag kan inte lämna mig själv till de blodtörstiga vargarna som väntar på mig varje gång jag slappnar av. Istället går jag in i rummet ytterligare en gång och sätter mig i samma stol ytterligare en gång, för att göra mig beredd på att ytterligare en gång berätta om det som gör mig som allra mest illa och göra det  ytterligare en gång, igen och igen tills jag inte längre dör av skräcken. Tills jag inte längre ger vika för bristningsgränsen.