TidsLiv

Han berättade om sin dag och jag svarade med att blocka honom. Besinningslöst. Ett enkelt tryck på knappen. Borta. Som att jag nu vore fri ifrån att bli påmind om den förbannade, helvetets sporten igen. Genom att radera en flört på en dejtingapp för att denna pratade om sporten. Racketsporten. Han berättade och jag deleta honom. Så. Kom inte här och säg att du har haft en fantastisk morgon och gått och utövat sporten helt smärtfritt. Säg inte att dagen blev lite bättre för att du fick in några extra bra slag. Att din forehand har utvecklats, att din smash satte, att din backhand gjorde att du vann matchen. 

Berätta det inte. För jag vill inte höra. Istället kommer jag att trycka på ditt namn, markera det, och sedan välja "Blockera personen". Bara därför. Endast därför. För att han spelar den sporten. För att han tycker om tennis. Som jag hatar. För att min värsta förövare var den som lärde mig sporten. Och idag klarar jag inte av den. Det är orimligt och saknar motstycke samtidigt helt legitimt och resonligt. Han representerar ondska och han har smittat av sig på allt som påminner om honom så att det också dryper av mörker. Så när en främling dyker upp och helt problemfritt berättar om hans favoritsport så måste jag radera honom. Som att jag kunde radera historien i samma klick. Eller på något sätt undvika att bli skadad genomsett bara slippa höra om det. Det är så djupt rotat och jag är så vilsen och ledsen i den rädsla som jag har inför att se, höra, få berättat för mig om tennis. Även idag. Jag vet att det inte går att leva såhär eftersom jag känner mig maniskt och paniskt förföljd av den förbannade bollsporter. Jag borde kanske inte raderat honom. Eftersom jag inte kan radera sporten i sig och åstadkommer egentligen ingenting annat än att jag bejakar rädslan. 

Jag vet vad jag måste göra. Jag vill. Men jag vågar inte.