TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Bredden har gränser.

Kategori: PTSD, Slutenvården

(null)

En halv nanosekund. Inte ens det. Så kort tid tog det för att bara förstöra min tillvaro. 
Jag hann bara glimta ditt ansikte ändå tog det nästan livet ifrån mig. Strategierna gick på högvarv och allt resulterade i att om detta är sant kan jag inte leva. 
Så jag sökte hjälp, och nu sitter jag i landstingets urtvättade kläder på en slutenvårdsavdelning. Avdomnad efter att de matar en med lugnande. 
Likgiltig samtidigt som allt är i gungning. 
Matt samtidigt som tankarna går på högvarv. 
Svårt att sortera i kaoset. Lätt att gå vilse i förödelsen. 

Jag vet inte hur länge jag blir kvar. Ett par dagar. Någon vecka. 
Behöver reda ut vad som händer och hur jag ska hantera det. 
Behöver bli stabil i mitt mående och få självskadetankarna att gå ner. 

Jag är rädd. 
Skrämd över de impulser som kastar sig över mig. Orolig över de moln som täcker min himmel. 
Som gör att jag ser allt i svart och vill lägga mig ner och försvinna. 
Jag försöker tänka att det är temporärt. 
Jag vill inte dö. Det är inte därför jag är här. 
Jag är här för att jag vill leva.



Kommentera inlägget här: