TidsLiv

Vad hände, frågar de. Vad var det som hände? 

Ja. Vad var det som hände egentligen. Vet inte vad jag ska svara på det även fast jag vet exakt. 

Jag kunde känna bristningsgränsens passeras. 

Jag kunde se kollapsen komma. 

Jag kunde höra kroppens uppror. 

Och jag ignorerade. 

Och jag hamnade här. 

Vad som hände var att jag pushade mig själv i något som man omöjligt kan pusha sig själv i. Vad som hände var att jag tvingade mig själv att vara redo för något, trots att det aldrig varit upp till mig att bestämma. Vad som hände var att jag gick emot logik, sans och förnuft och rasade. 

Vad som hände är enkelt. Vad som hände är ett resultat av något svårt. 

Nu sitter jag på ruinens kant och dinglar med benen. Tittar ner i den avgrund jag besökt ytterligare en gång och kravlat mig upp ifrån. Det är så mörkt där nere. Jag förstår att jag gör allt jag kan för att inte hamna där. Och ibland innebär det att jag gör exakt alla de sakerna som garanterar mig att hamna där. 

Som att tvinga, pusha, bestämma, kontrollera. 

Som att vägra ta in verkligheten, tillvaron, närvaron, känslorna, upplevelsen. 

Jag bär på en övertygelse om att jag kan rusa mig igenom det här. Att jag kan knipa igen ögonen med all min kraft och bara släpa mig själv igenom det här helvetet. Att jag kan stålsätta mig själv till den grad att inget av det jag passerar kommer kunna röra mig eller beröra mig. 

Jag bär på en övertygelse som är byggda på felaktiga premisser och feldragna slutsatser. 

Allt det som finns där i den eldskulkande avgrunden kommer inte att försvinna bara för att jag passerar det. Inget av det upphör att existera bara för att jag har skymtat det. Det fortsätter vänta på mig. 

För jag måste se det, verkligen se det. Känna det. Ta in det. Uppleva det. 

Jag måste vara där igen. Jag måste tillbaka dit igen.

För de eldar som brinner, som aldrig var menade att brinna, kan bara släckas genom att de får brinna ut. 

Och jag måste vara där. 

Det är bara då det kan hända.