TidsLiv

Kroppen protesterar. Precis som förra gången. Den vill inte heller och spjärnar emot. Låter en feber ta över och ser till att de obefintliga mandlarna svullnar upp. Lederna värker och min hud smärtar. Det är som att det yttre ska matcha det inre. Nu gör det ont inuti och utanpå. 

Tisdag närmar sig. Kommer fort men revolterar långsamt. Jag står och ser på. Betraktar på avstånd det jag snart ska vara en del av. Igen. Ytterligare en gång ska jag och min psykolog ta oss till hemstaden för att bemöta demoner och konfrontera mardrömmar. Det som har utspelat sig. Det gör det inte längre. Fast på ett sätt gör det de ännu mer än det någonsin gjort.  

För en del är kvar där. En blir fortfarande förnedrad och förstörd på ett hotellgolv. Och jag lämnade kvar henne där och flydde. Trodde aldrig att hon skulle komma ikapp. Men nu sitter hon i mitt knä och ber mig att rädda henne därifrån. Befria henne från tortyren. Hjälpa henne släppa taget. 

Jag är livrädd. Precis som jag var då.

Jag ska tillbaka dit för att aldrig behöva åka dit igen. 

Uppsöka för att gå ifrån. 

Besöka för att avlägsna. 

Jag ska tillbaka dit för att äntligen kunna lämna. 

Bli fri.