TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Som berättar när jag tystnat.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Händelsen är inte formbar. 

Jag kan inte skulptera om minnet eller känslan som var då. Allt har redan hänt och det som registrerades är för evigt inristat i historien. Jag kan inte skriva om det. När jag går tillbaka till det hotellrummet kommer det alltid att göra lika ont där. Det kommer förbli så hemskt, så fruktansvärt, så överjävligt som det var då. Oavsett vad jag gör idag. 

Jag är inte en konstnär i den här konstellationen som är mitt liv. Inte en författare som kan radera och skriva om. Inte en regissör som kan gå in och bryta i de fruktansvärda scenerna och få allt att bli ogjort. 

Mitt förhållningssätt kan ändras. Minnen bleknar till slut. När jag låter det få finnas kommer det inte längre ta upp all plats i mitt liv. Men oavsett, oavsett så kommer det förbli som det var. Jag kan inte göra något åt det. Det har redan hänt. Det kommer alltid redan ha hänt. Om hundra år. Tio tusen år. Imorgon. Igår. Det spelar ingen roll var i tidsspannet jag befinner mig för ingenting förändrar det faktumet att det som skett har skett. Och det ska jag stå ut med. 

Minnet blir aldrig bättre, kommer aldrig bli bättre. 

Jag kommer bara bli bättre på att leva med det. 



Kommentera inlägget här: