TidsLiv

Jag sitter på balkongen och återigen dansar mina tankat med döden. 

Jag har varit här förut. Det var två och ett halv år sedan sist men då satt jag också här. Livrädd för att röra mig. Livrädd för att lockelsen att kasta sig ut över räcket var så stark. 

Jag låstes in. 

För mitt eget bästa. 

Sedan flyttade jag sextio mil. 

För mitt eget bästa. 

Men nu är jag tillbaka och samma känslor och tankar dyker upp. Det är som om de aldrig var borta, på ett sätt kanske de inte var det. Jag har egentligen gått parallellt med dödstankarna under hela den här perioden. Gått hand i hand med den eviga vilan. Men jag har hållit mig kvar. Frenetiskt greppat tag i livet och tvingat mig hålla fast. 

- Håll i som om hela morgondagen hängde på det. 

Vi har gått igenom det här förut. Allt är bekant. 

Så jag blundar. Vet att de finns där men tänker inte engagera mig i dem. 

De får dansa bäst fan de vill. 

Jag tänker inte fortsätta bjuda upp.