TidsLiv

Barndomshem. 

Till dig vill jag inte resa. Till dig vill jag inte gå. 

Jag har flytt från kust till kust för att slippa känna din tyngd långsamt kväva mig. Har bytt landet mot storstaden för att försöka försvinna i ett myller av människor där jag kan bli en i mängden. Smälta in. Bli till någon annan. 

Jag skulle välja vem jag ville vara. 

Stark. Vacker. Framgångsrik. Lycklig. 

Jag blev någon annan och har aldrig varit så vilsen. När jag sedan besökte dig, Barndomshem, så krockade mina världar och jag blev till en blöt fläck varje gång. 

Fast ändå i djup förnekelse att jag överhuvdtaget kunde känna. 

Jag vet inte vad som är bäst även fast jag ändå vet det. 

Det är alltid bättre att ha tillgång till sitt inre även om det inre dryper av smärta och vill upphöra i varje sekund. Det måste ju ändå vara det. 

Visst, Barndomshem? 

Så jag reser hem. Lite mer trasig, lite mer hel, lite mer trasig, lite mer hel. 

Försöker inte härda ut utan bryter ihop varenda gång. Rasar samman och fallerar fullständigt. Fånga mig? Hjälp mig? 

Du Barndomshem, du ska ju vara den tryggaste platsen på jorden. 

Varför är du inte det, Barndomshem?

Varför är du inte det..