TidsLiv

16 maj.

Sextonde maj tvåtusenarton. Idag är det två år. Två år sedan jag packade mina väskor och lämnade huvudstaden för en osäker framtid sextio mil söderut. I två år har denna främmande stad varit min ort. Min adress har tillhört ett behandlingshem. Jag har levt och andats behandling. Kämpat mot en framtid genom att bearbeta min dåtid. Försöka skapa ett nytt liv genom att hantera det gamla. 

Vad ska jag säga om den här resan? Det har varit helt sjukt. Helt fruktansvärt, jäkla, obeskrivligt, för jävligt, sjukt. Hemskt. Fasansfullt. Ett helvete utan dess like. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig det här. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Visste inte vad jag burit på så länge som långsamt tagit sönder mig i ifrån, eller så har jag vetat exakt och det har nog skrämt mig ännu mer. 

Jag kan, i backspegeln, fatta varför jag har dragit ut på det. Varför jag har, med all min kraft, försökt att hålla det här borta. Hittat andra sätt att överleva, flytt via olika kanaler, dämpat med olika medel, rymt genom olika strapatser. 

Jag förstår det. Kan verkligen förstå det. 

Det här. Det jag gjort här under mina två år har gjort så ont att jag många gånger önskat mig min egen död. Tänkt på det. Övervägt det. Planerat det. Men varje gång har jag tagit ett djupt andetag och försökt lite till och jag är tacksam för det. 

Idag är jag tacksam för alla de gångerna som jag orkade trots att jag inte orkade mer. Att jag kämpade lite till även när jag inte hade någon kraft kvar. 

Det är fortfarande mörkt. Det är fortfarande svårt och tungt. Men jag ser ljuset. Det skymtar till och ibland lyser det till och med klart. Bländar mig. Det ljuset berättar om att det finns ett liv där framme. Det kallar på mig. Väntar på mig. Jag ska bara klara av den sista biten. Det kommer inte vara enkelt. Det är fortfarande ingenting som försvinner eller går bort, men det går att leva med. Jag kan leva med mina trauman, med mina övergrepp, med mina hemska minnen. Jag kan andas trots att mina armar är fyllda av sår, jag kan finnas till trots att andra har klätt min kropp i skuldens kappa. 

Jag kan ta mig igenom det här och jag kan, till slut, slippa överleva.

Jag kan, till slut, - Äntligen - få börja leva. 

Genom svårigheterna - Mot stjärnorna.