TidsLiv

Mitt hår är klätt i tårar. De rinner i strida strömmar längs mina kinder och blandas upp i mitt svarta svall. Blir anonyma tillsammans med de tester som ramar in mitt ansikte. 

Jag tvättas i min egen sorg. Renas genom smärtan. Den är konstant närvarande. Jag behöver inte söka efter den, den hittar mig. Letar sig in i min vardag och gör att jag täcker golvet med mina salta stänk. Lämnar spår i parketten där mitt hjärta har fått sjunga ut om sitt allra innersta. Det är en sorglig sång, stämd i moll. Det gör ont att lyssna på men behöver likväl bli hörd. 

För att den någonsin ska kunna bli annorlunda. 

För att det någonsin ska kunna bli annorlunda. 

I flera år har målet varit detsamma. Håll allt det onda så långt borta som det bara går. Vilket, indirekt, har lett till att det onda har varit det enda som känts. Eftersom det har varit viktigast har annat få stå tillbaka. Saker som lycka, stillhet, lugn, skratt, glädje. Det har inte fått plats i den kamp det har inneburit att inte vara ledsen när man egentligen är så ledsen att själen blöder tårar. 

Det har varit i syfte att överleva men det har långsamt tagit död på mig. 

Idag kämpar jag på ett annat sätt. För mig själv istället för mot mig själv. Jag tillåter det som känns få kännas. Låter de tårar som vill falla, få falla. Det gör lika ont men det bor en läkning i det också. Något helande i att tillåta sig att gå sönder och få vara trasig. En acceptans i jävlighetens varande. Saker har varit fruktansvärda, det är inget att hymla med. Det har varit en hemsk tid att vara vid liv och jag har många gånger önskat mig själv död. 

När strävan till förträngning upphörde kunde försoningen inträda. I kapitulering av förminskandet fanns förlikningen. Det var chockartat att förstå att det som jag trott varit min räddning i förläningen nästan tagit kål på mig. Förundrade att förstå att förlåtelsen fanns framför mig hela tiden. Den fanns inom mig. 

Så när tårarna flätar sig in i mina lockar så låter jag dem göra det. De blir inte längre bortslagna. Kan istället låta min hand stryka över den hud som är min och känna med det hjärtat som är mitt. 

Här har sorg fått gömmas, glömmas, skymmas för att, till sist, få finnas till. 

Helt och hållet.