TidsLiv

Säg aldrig "Låt det inte få styra dig". 

Ingen människa vill bli styrd. 

Men vissa saker kan vi inte påverka. 

Det hjälper inte att höra "Livet är så kort, fokusera på det positiva". 

Fan, hade jag kunnat hade jag gjort det. Jag vill inte leva i misär. Vill inte vara ledsen. Vill inte vara traumatiserad. 

Men om nu mitt liv blev så. Om nu mitt liv är så. Då hjälper det noll att höra att saker borde vara annorlunda. Som att jag med tankens kraft skulle kunna ändra på det. 

Jag har redan försökt. Oh. Tro mig. Jag har försökt. Jag levde ett tag endast för att försöka intala mig att saker var på ett annat sätt än de faktiskt var. 

Vet du vart det tog mig? 

Till branten. Till kanten. Till en bro. Till en snara. Till rakblad, tabletter, alkohol, onda män, slutenvården och till sist behandlingshem. 

Det är inget man låter få hända, det händer. Det sker mot ens vilja. Och man kan kämpa emot och försöka intala sig att man förvägrar ödet men det är att slåss mot väderkvarnar. Trauman drabbar människor. Att sedan få höra att "Det inte ska få påverka" är som att säga till någon som brutit benen att den inte får halta. 

"Gå som vanligt trots att alla benen är krossade och senorna har slitits av". 

Hör ni hur orimligt det låter? Själens sår fungerar likadant. Det påverkar, hämmar, förstör, förgör, känns, bränner, brinner. De är lika närvarande som luften vi andas och marken vi går på. 

Det styr. Jag är styrd. Jag blir styrd. 

Men jag försöker också styra. Varenda steg jag tar, tar jag i en riktning där jag ska kunna leva, trots att övergreppen har skett. 

Genom att erkänna att detta påverkar mig tar jag också kontrollen över riktningen i mitt liv.

Jag tar mig härifrån genom att först medge att jag ens är här.