TidsLiv

Sådan trötthet. Den har mig i sitt grepp och släpper inte taget. Jag kan sova i dygn men ändå vara helt slut. Energin dryper. Kraften sinar. Jag blir sittandes i en liten hög och funderar på hur jag ska orka ens ta ett nytt andetag när de gamla passerat. Alla ansträngningar dränerar mig. Ett möte, ett samtal, en resa, en aktivitet. Allt är för mycket. Minsta motgång blir en katastrof. Kan knappt hantera vinddraget mot min hud, ännu mindre turbulens i min vardag. 

Jag blir förbannad. På mig själv. Jag vet att det är orättvist men jag vet inte vem jag annars ska rikta ilskan mot. Förutom de människorna som förorsakat det här. Men de är inte närvarande så jag dömer mig själv istället. Bannar mig för att jag är trött. 

För att jag inte gör tillräckligt, uträttar tillräckligt, presterar tillräckligt. 

Jag är aldrig tillräcklig. Jag är aldrig tillräckligt. 

Jag gör knappt något om dagarna. Men min hjärna går ändå på högvarv. Den bearbetar, sorterar, behandlar, söker, letar, omformaterar, omformulerar. Det är så mycket som händer innanför mitt skinn som jag inte riktigt är medveten om samtidigt som jag är helt inne i det. Jag vet att det processas tusen saker där inuti. Men glömmer snabbt hur mycket det tar på krafterna. Jag blir besviken när jag inte klarar av att prestera så som jag gjorde förr. Vilket egentligen är ett helt orimligt krav att ställa på en själ som är traumatiserad och går i en tuff behandling. Ändå är jag där och hackar på mig själv. Som att det inte räckte med all den sorg som ska hanteras och tas hand om. Jag behöver inte mer krav.

Jag gör så gott jag kan. Verkligen så gott jag kan. 

Och eftersom jag fortfarande är vid liv och försöker behålla livet, så borde det vara tillräckligt. 

Det är tillräckligt.