Talet till sanningen.
Kategori: Behandlingshem, Dissociering
Tiden på behandlingshem.
Det är snart två år.
Tiden har rasat samtidigt som den helt stått still.
Jag har varit medveten i varenda ögonblick och jag har totalt missat allting.
Det är en märklig kombination av fullständig närvaro och absolut dissociering.
Jag hamnar i ett ingenmansland där jag vet var jag är, varför jag är där jag är och hur länge jag har varit här och jag har ingen aning.
Det går visserligen i linje med resten av mitt förhållningssätt till omvärlden och mig själv. Förnekande, ifrågasättande, förminskande.
Trots att jag snart varit här i sjuhundratrettio dagar så ställer jag mig ändå frågande till om jag faktiskt behöver vara här. Förstår ni naiviteten i det?
Jag menar, svaret finns ju i frågan;
Om jag inte hade behövt att vara här.
Så hade jag inte varit här.
Så enkelt är det.
Så svårt är det.