TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ställ allt till rätta.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

Jag gråter för att jag är ledsen. 
Jag skakar för att jag är rädd. 
Jag skriker för att jag är skräckslagen.

Kan mitt huvud, snälla, förstå det och sluta komma upp med andra, alternativa lösningar. Jag är så trött på ifrågasättandet av mitt egna väsen. Blir så förvirrad av att känna så otroligt mycket samtidigt som mina tankar säger åt mig att allt är fejk. 
Det krockar. Allting blir suddigt. Jag blir helt knäppt. 
Hur ska jag kunna acceptera sorgen om den inte ens får finnas? Till och med när den är så närvarande och så verklig att jag blöder tårar så undrar jag ändå om inte alltsammans är påhittat. 

Det är nog en av de sakerna som jag är mest ledsen över att andra har orsakat. 
Förgörandet av min egen existens. Förnekandet av mitt innersta. 
Att jag hela tiden dividerar med det jag känner. 
Det räcker inte med att jag lider, jag måste ändå förhöra mig om att det verkligen är sant. Och sedan komma på alternativ till verkligheten. 
Kanske att tårarna faller för att jag tvingar dem till det. 
Kanske att kroppen skakar för att jag medvetet spänner varje muskel. 
Kanske att mina stämband ljuder för att jag forcerar det.

Smärtan är sann. Verklig. Högst närvarande. 
Vad jag än säger eller tänker så ljuger inte kroppen. Den har aldrig stått på någon annan sida än min egen. Det är jag som har bytt planhalva och gått med fienden. Jag förråder mig själv i varje andetag när jag påstår att jag inbillar mig mina krigsskador. Det gör att de aldrig kan läka. 
För hur ska man kunna laga något man inte ens erkänner är trasigt? 


Kommentera inlägget här: