TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När vinden tystnat.

Kategori: Dissociering, Min historia


Jag är tillbaka på sydligare breddgrader. Visiten i huvudstaden var en chock. En ganska väntad sådan ändå golvade den mig fullständig. På vägen upp var jag rätt så lugn, inom mig tändes ett hopp att detta kanske ändå inte kommer bli helt kaosartat. Kanske kommer det bara vara sorgligt och ledsamt? Jag fick lite samma känsla när vi rullade in i på söder som jag brukade få när jag bodde här. Att det här var mitt hem, min trygghet. Hit flyttade jag, flydde jag, för att kunna starta upp något nytt.
Det fungerade förutom den lilla detaljen att man inte kan fly från sitt förflutna, det kommer ikapp. Ändå har jag känt mig lugn här. 

Det ändrades när vi svängde in på min gata. Den jag döpt med hänsyn till regnbågens färger så började det brista. Fogarna började ge vika. Skalet krackelerade. Plötsligt var andningen okontrollerbar och flyktinstinkten slog omkull mig med all kraft. Det var omöjligt att hantera, inte rimligt att kunna parera. Paniken var ett faktum. Ändå kunde vi inte vända nu. Hade vi gjort det visste jag att jag aldrig någonsin skulle kunna återvända. Jag öppnade bildörren. Ramlade ut på trottoaren. Fick stöttning upp mot det hemmet jag skapade här. Där det lös i fönstrena. Så många gånger jag gått på den här vägen och tittat upp på åttonde våningen och sett hur det har lyst och längtat dit. Nu var det smärta personifierat. 

Ett kliv över tröskeln sen gav benen vika. Jag blev liggandes i en hög. 
Det slog mig, när jag låg där och skrek att här har jag legat förut. I den här positionen har jag tidigare befunnit mig och ropat efter hjälp. All sorg är sparad mellan väggarna. Bara väntandes på att mottagaren skulle komma tillbaka så de skulle kunna adressera alla de ogråtna tårarna sin ägare. Och inget portioneras ut. Allt presenteras samtidigt. Som ett slag i ansiktet. Som ett hugg i magen. Som en pil i bröstet. 

Efter att kroppen genomgått exakt alla känslor på den negativa så gav den upp. Gråten tystnade, blev till små väsande andetag istället. Kroppen slutade skaka, förblev stilla. Musklerna slutade krampa, de slutade lyda också. 
Min mamma och min bror, de tappra riddarna vid min sida, fick fatta tag om mina lealösa lemmar och föra mig i säkerhet. Sedan fick de se på hur deras dotter och deras syster försvann in i en dimma av hopplöshet och uppgivenhet. Den dimma som låg kvar som en blöt filt hela helgen. 

Jag var ett vandrande kolli. Ett streck. En oläsbar kod. En olösbar gåta.
Jag ville bara därifrån och slippa fronta detta onda. Sökte efter hjälp men fick bara upprepat det jag absolut inte ville höra; Enda sättet att det ska bli annorlunda är att du stannar kvar och sedan måste du göra det igen och igen och igen. Alltid samma svar. Allt som gör ont ska upprerpas tills det inte gör ont längre. Vad är det för jävla verklighet? Ironin hånskrattar åt mig. Jag har inget att sätta emot. Inga argument. 
Vill jag kunna bo här? 
- Ja...
Då är det enda sättet. 




Kommentera inlägget här: