TidsLiv

Att jag tänker att det inte är ett problem, är problemet.

Att jag tänker att det inte är något fel, är felet. 

Det är något jag styr över. Även fast det inte känns så. Jag tror att jag löser min katastrof genom att kontrollera den. När jag egentligen måste släppa taget. 

Inget i det som har hänt kan jag förändra. Inget går att göra annorlunda. 

Det är en svår insikt. Ett smärtsamt konstaterande. 

Det är inte så konstigt att jag försöker bestrida det. 

Kämpa in i döden med att skapa ett annat utlopp. 

Som att jag kunde resa tillbaka i tiden och påverka. 

Vad skulle jag ha gjort? Om jag hade möjligheten? 

Tagit mig därifrån. Vänt i dörren. Satt mig i en taxi hem. Berättat för närheten hur jag led. Varit ärlig med mina sår. Inte gömt mina tårar. Bett om hjälp. Tagit mitt helvete på allvar. 

För det började redan där. Indoktrinerandet att det var mitt fel. Att det var jag som bar skulden. Och när det inte fungerade så började jag undvika. Förneka det. 

Och plötsligt ifrågasatte jag mina andetag. Skällde på mig när symptomen började blomma ut. För jag kunde ljuga för mig själv men jag kunde aldrig ljuga för verkligheten. Så jag tystade mina rop på hjälp. Ignorerade min vädjan att få läka. 

Jag hade till slut blivit så övertygad att allt var "okej" att när hela mitt sinne och min kropp skrek det motsatta så var det beteendet i sig som skulle ändras. 

Inte hur jag mådde. 

Som att jag inte hade något att vara ledsen över. 

Som att jag inte hade något att sörja. 

Det är problemet och det är felet. 

Det är något jag gör. 

Vilket betyder att det är något jag kan sluta göra. 

Minnena är utanför min kontroll, lösningen är det inte.