Lyssna till hjärtat.
Kategori: Självskadebeteende
Gör det inte, skrev jag med svart tuschpenna över mina armar.
Sedan ritade jag små hjärtan över mina ärr och skrev kärlek över den buckliga huden.
Gör det inte. Som ett försök att övertala mig själv.
Övertyga mig själv. Överlista mig själv.
Så när jag tittade ner på huden så skulle jag inte se potentiella skador utan uppmaning till läkning. Som att kroppen talade till mig.
Gör det inte. Vi vill inte det här. Vi vill inte skadas. Vi vill bara få läka.
Det är en innerlig vädjan inifrån om att inget mer blod ska spillas nu. Att andra har fått diktera villkoren över mitt liv alldeles för länge.
Det får räcka nu.
Ändå är självhatet där och fräter ner i märgen på mig. Det vill så gärna härja fritt. Stå oemotsagt. Men en liten röst i mig vill inte skadas mer. Jag vill inte förlora mer av mig själv. Vill inte behöva torka upp resterna av min livsuppehållande
vätska. Vill inte sitta på akuten och få dömande blickar. Är så trött på att det alltid värker i min hud. Att även när såren har läkt så gör de fortfarande ont.
Spänner. Kliar. Svider. Hugger.
Gör det inte.
Så jag gjorde det inte. Jag stod emot den här gången.
Med armarna fyllda av små budskap till mitt inneboende hat. Det som vill karva.
Jag gick emot allt det mörka.
Det var inte lätt.
Det var inte enkelt.
Men jag gjorde det.