TidsLiv

Hon bröt sig loss från skuggorna och skrek tills mitt hjärta stannade. Jag blev paralyserad i skräckens namn och kunde inte förmå mig att röra mig trots att hotet närmade sig. Gatlampan lyste upp mitt bleknande ansikte. Lyktor från passerade bilar bländade mina glasartade ögon. Jag såg ingenting och jag såg precis allt. Jag förstod ingenting och jag fattade precis allt. 

När det blev skarpt läge så slog flykten till. Mot ingenting. Mot en trygghet som bara är dikterad. En affär blev min tillflyktsort och där satt jag på golvet och hyperventilerade tills kroppens övertygelse om den stundade döden började avta. Då kom sorgen istället. Förtvivlat försökte jag resonera mig ur smärtan. Förbannad över vad den här världen utsätter mig för. Finns det inga gränser? Finns det ingen kvot som är fylld till bredden och redan svämmar över? Hur många prövningar ska en människa klara av? Hur många tester ska jag behöva genomgå? 

Efteråt satt jag tyst i en mörk bil. Det fanns inget mer att säga. Jag var på fel plats vid fel tillfälle, igen. De säger att jag inte är förföljd av olyckan men jag är ändå övertygad om att Karon alltid går tre steg bakom mig. Även om jag var trygg där i mörkret, färdandes mot en plats som vill mitt bästa slog mitt förflutna in och sedan kunde jag inte längre röra mig eller få fram emot ord. Tillbaka till ett läge av fullständig utelämning. Kan jag inte försvara mig kan jag lika gärna stänga ner allt så jag slipper vara där och uppleva det. Även om det just nu inte fanns något att uppleva. Det kändes ändå som en säkerhetsåtgärd. 

Dagen efter var hela kroppen i krigsberedskap. Redo att fly eller fäkta vid minsta antydan till ljud. Någon andades lite för högt och nervsystemet slog larm. Någon skrattade till och jag var beredd på att slåss för mitt liv. Spänd till tusen. Varenda muskel ville försvara mig. Varenda nerv ville skydda mig. Och det hade ju varit jättebra om det inte vore så att det inte fanns något hot. Ingen ville skada mig. Ingen vill mig ont. Det var ingen fara längre. Jag borde ha kunnat slappna av och andats ut men var oförmögen. 

För det är det här som livet har lärt mig. Det är såhär min kropp har betingats. 

Jag, med min förhöjda stressnivå, men min hypervegilans, min lättskrämdhet, min förmåga att känna skräck i ett ögonblick av lugn. 

Det är det här världen har lärt mig. Att den är farlig, oberäknelig, falsk och jävlig, att den kommer vilja skada mig, utnyttja mig, skrämma mig, såra mig. 

Så många gånger har den försökt att ta död på mig så jag fortsätter vara på min vakt med argumentet att den kommer fortsätta försöka och jag måste göra allt jag kan för att överleva.