Fånga det som flyger.
Kategori: Depression, Dissociering
Jag har blivit så van vid ångesten att när den är frånvarande blir jag ängslig.
Min vardag består av misär och om ett leende skulle infinna sig på mina läppar blir jag konfunderad. Hänger inte alls med i sinnesstämningen och börjar ifrågasätta upplevelsen.
Mitt hjärta har vant sig vid att alltid ticka lite för fort.
Mina lungor har vant sig vid att de aldrig får fyllas.
Musklerna har blivit immuna mot att slappna av och ögonens avscannande av omgivningen går numera på rutin.
Jag blir rädd för att det är kroniskt.
Stressen, rädslan, ångesten. Detta är min vardag. Det jag lever med tjugofyra/sju, dygnet runt, året om. Det är så inrutat att jag inte ens kan minnas hur det känns att inte leva i det här. Har jag ens gjort det? Kan inte komma ihåg.
Och kanske är det inte viktigt. Det tillhör ju ändå det förflutna och det vet jag har varit hemskt. Ångesten har alltid funnits där men jag har gömt den under massa lager av perfektion och prestation. Fyllt min tid med distraktion, fyllt mina armar
med sår, fyllt min själ med hål. Allt för att det kändes lättare än att faktiskt ta in vad andra har gjort.
Jag har hellre skadat mig själv än att erkänna att jag har skadats.
Och nu lever jag i sviterna av det. I kölvattnet från gårdagen.
För nu tillåter jag känslorna att vara närvarande. Det har gått lång tid, det är mycket undantryckta emotioner som har väntat på att få ta plats. Blir ofta överväldigande. Så jag förstår varför jag har väntat, tvekat och tryckt undan. Det här som
jag genomgår nu är genomhemskt. Det är så mycket, så ofta, så intensivt.
Detta jobbiga men ofarliga. Detta jävliga men läkande.
Det känns fruktansvärt men det kan inte döda mig.
Däremot att inte tillåta det som känns få kännas kommer, med all säkerhet, förgöra mig.