TidsLiv

Jag hade en vardag. 

Den fungerade inte, men ändå. Jag hade rutiner och en stabilitet i var jag bodde, vem jag levde med, var jag handlade mat, när jag kom hem, hur jag skulle spendera min tid. Det är helt ruckat. Det kommer aldrig bli detsamma. 

Dels för att jag inte är samma men också för att så mycket i mitt liv har förändrats. 

Jag har förlorat mannen jag älskar. När jag flyttar tillbaka till huvudstaden kommer han inte att finnas där för mig. Den smärtan går knappt att vidröra. Så brännande och förgörande. Det här har kostat mig så mycket. Det andra ha gjort mot mig har förstört så otroligt mycket. Vissa saker kan aldrig fullt repareras. 

Där jag bor nu, där jag lever nu, har jag inte tryggheten. Det är meningen att jag ska kunna finnas där för mig själv men vet inte hur det ska fungera när jag knappt vill vara i samma rum som denna person som är jag. Jag är medveten om att det är ett arbete och ett val. Jag måste välja att ta hand om mig själv även när jag inte vill det. Jag måste se till att jag får mat, sover, tar mina mediciner, gör mina hemläxor, går på mina samtal. Och så kommer det fortsätta. Livet ut. Alltid. 

Snart ska jag tillbaka till lägenheten som fick namnet från färgernas Gud. Där balkonger vätter åt norr och visar upp den staden som är min. Där mitt hem är. Även fast det inte är ett hem just nu. Jag kommer vara en främling när jag kliver över tröskeln. Jag kommer inte känna igen mig i det jag kommer tillbaka till för att så mycket är annorlunda. Jag är annorlunda. 

I två år har jag varit på en annan plats. Arbetat med mig själv. Gjort en sån jävla resa och tagit mig igenom svåra strapatser. Det är inte över än. Jag är så smärtsamt medveten om att det alltid går att falla längre ner. Även när man tror att man har kommit på lite stabilare mark så kan allting raseras i ett andetag. 

Det har varit hemskt. Fruktansvärt. För jävligt. 

Jag har så många gånger velat ta slut på allt. 

Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur det här skulle vara. 

Hade jag vetat, hade jag ändå flyttat? 

Hade jag ändå satt mig i bilen med mina tillhörigheter och kört sextio mil söderut? 

Jag tycker inte om hur det är eller hur det har blivit, men jag tror faktiskt att även om jag hade vetat hur det här skulle vara och bli så hade jag ändå flyttat. 

Med förhoppningen på att det kan bli bättre. 

Det jag fortfarande hoppas.