TidsLiv

Vi hamnar där igen. På botten. Den kallar på mig och jag svarar. 

Kapitulerar fullständigt och begraver mig i misärens alla täcken. 

Blir kvar tills solen gått upp och ner och upp och ner igen. 

Natten och dagen flyter samman när persiennerna bildar barrikaden till omvärlden. 

Jag bryr mig inte om vad som händer där ute. 

Jag bryr mig inte om vad som händer här inne. 

Meningslösheten blir mitt andranamn och jag klär mig vant i hopplöshetens kappa. 

Den blir osynlig på min kropp, följer den så väl att den flyter samman med det som är jag. 

Jag som är det. 

Bakslagen är för svåra, för starka, för ofta.

 De tvingar mig tillbaka till ett skede då jag dividerar om det verkligen är värt det.

Känslan av fullständig fördärv. Förödelsens tunga artilleri mot en som faller vid mina vindpust. 

Var nånstans ska jag finna kraften? 

Den kommer aldrig till mig frivilligt så jag måste leta. Det är nästintill omöjligt när ingenting i mig är intresserad av att finna ljuset. Jag famlar i intet och blir kvar bland misslyckandets hårda salvor och skadornas fördömda bojor. Där ligger jag och undrar om jag någonsin kommer att kunna finnas till utan att vilja förinta mig själv. Det är så svårt att leva i ett vakuum som försöker ta kål på en. 

Jag blir min värsta fiende i ett läge där jag inte behöver något annat än värme, trygghet, kärlek, ömhet, förståelse, tröst. 

Jag blöder efter empati men ser till att jag blöder bokstavligen istället. Borrar ner mina fingrar så djupt i huden att det lämnar stora, röda remsor längs mina armar. Sedan gör varje rörelse ont. 

Som för att påminna mig om det inferno jag lever i, som om jag någonsin skulle kunna glömma. 

Från botten ska jag resa mig. 

Hur, vet jag inte. 

När, vet jag inte.

Varför, vet jag inte. 

Men jag ska resa mig igen. Och igen. Och igen. Och igen.