TidsLiv

Det enda jag gör är att gråta. Gråter under samtalet, gråter efter, gråter innan, gråter konstant. Tårarna sinar inte. Smärtan avtar inte. 

De säger att det är normalt. En del av processen. Men det gör det inte mindre smärtsamt. Det är svårt att se till det stora hela när här och nu är rätt jävligt. När jag viker mig dubbel och jämrar mig i kudden. Då är det omöjligt att tänka att den här delen är helande. Behövlig. Nödvändig. 

Jag vill bara att det ska avta. Sluta. Upphöra. 

Men det är som att det ligger ett lager av tårar som ska komma ut innan detta är över. Det går inte att hoppa över det här steget. Sorgdelen. Här ska jag sörja för alla de år som har gått mig förbi och lämnat mig trasig, kluven och bruten. Allt ska gås igenom. Brytas ner i detalj, föras upp till ytan och tittas på. Det gör ont. Väldigt, väldigt ont. 

Det är så mycket som har fått konsekvenser. Allt det hemska som ligger i mitt bagage som lett mig fram till idag. Alla dessa år av självförakt. Alla år av hemligheter, av tystnad, av den tärande skammen och den dödliga skulden. 

Självhatet som i förlängningen ledde till att jag förlorade mig till människor inte heller tyckte om mig. 

Övertygad om att det är mig det är fel på. Hela tiden sökandes efter bekräftelse på den värdelösa personen jag ansåg mig vara. 

Jag hade aldrig skadat någon, aldrig gjort någon något ont. Ändå ansåg jag mig vara en ond människa. En fruktansvärd person. En som borde straffs, förnedras. En som förtjänade att blöda, att skadas, att gråta, att lida. 

Ett självförstörande som var byggt på andras lögner. 

Jag sörjer för det. Gråter för det. 

För det gör så in i helvete ont att ha den övertygelsen om sig själv. 

Att man inte är värd mer än smutsen under skon. Att ens person inte är viktig. Ens vilja inte betydelsefull. Att man saknar ett mänskligt, inneboende värde. 

I tjugo år har jag levt med det. Det är många år som ska sörjas för. 

Mycket som tog död på mig men som aldrig fick mig att dö.