TidsLiv

2016: Helt avstängd. Känner ingenting. Vet ingenting. Har noll kontakt med mina känslor och flyter mest omkring i ett grått töcken. Vet inte vad jag gett mig in på och har ingen aning om vart det kommer ta mig. Tror fortfarande att det bara handlar om några månader, max ett halvår, sedan är jag härifrån. Helt omedveten om traumatiseringen som står skriven över hela mig. Ifrågasätter mitt väsen, misstror min kropps signaler. 

Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, öppnar paket, ler på beställning, undrar när allt kommer vara över, vandrar omkring som en zombie, 

2017: Fullkomligt i upplösningstillstånd. Kaos. Panik. En härdsmälta utan dess like. Förvirrad. Allt är i gungning. Har börjat tala om saker som legat dolda i tjugo år och kommer snart sluta prata helt. Förbli stum i en vecka för att det mina läppar har yttrat blir för mycket för mig att hantera. 

Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, vill dö, vill skada mig, vill att andra ska skada mig, kan inte le på beställning, gråter konstant. 

Övertygad om att detta blir min sista födelsedag, jag kommer inte överleva ett år till. 

2018: Jag överlevde ett år till. 

Ett år av kamp, hårt arbete och vilja. Ett för jävligt år av tårar, blod, svett, förvirring, marinerad i äckel och självförakt. I närkant med mina värsta minnen. Stirrat skammen i vitögat och dränerat skulden på blod. 

Det har varit ett fruktansvärt år. Hemska trehundrasextiofem dagar. 

Många av dem där jag önskat mig själv min egen död. 

Många dagar som jag velat ge upp, velat fly, försvinna, rymma, förstöra allt, dö en plågsam död.

Men jag fortsatte. 

Jag överlevde ett år till. 

Grattis till mig.