TidsLiv

Jag lever. 

Jag andas. 

Knappt. 

Mötet med advokaten är avklarat. Nu bär hon mina ord. Nu vet hon om vad som hände på hotellrummet. Jag fick säga det jag behövde få sagt. Fick berätta det jag behövde berätta. Det var svårt. Smärtsamt. 

I tre timmar satt vi. Jag tog ingen paus, medveten om att jag  inte hade kunnat fortsätta och jag slutat. Istället stod jag ut i de timmarna medan vi gick igenom en av de värsta dagarna i mitt liv. Den dagen då jag bar övertygad om att jag skulle dö. 

Efteråt var allt som i en dimma. Kroppen var helt färdig och sinnet helt slut. Jag kunde knappt stå på benen, ännu mindre röra mig, ännu mindre prata. Jag fick tillbringa resten av dagen i horisontellt läge. Väntandes på en lättnad som aldrig kom. Några timmar senare började paniken välla upp och känslorna vaknade till liv för att mynna ut i en gråtattack men sedan försvinna bort igen och dimman tog återigen övertaget. 

Det var en svår tid att vara vid liv. 

Det är en svår tid. 

Nästa steg är polisen. Förhöret. Ett datum är inte satt och jag våndas inför det. Vill få det avklarat samtidigt som jag aldrig vill att det ska hända. Det är tudelat. 

Men jag har kommit lite framåt. Jag har närmat mig någon form av upprättning. 

Min advokat vet. Snart vet en polis. 

Från att ingen någonsin skulle få kännedom om det här till att berätta för omvärlden. 

Någonstans inom mig känner jag en stolthet.