TidsLiv

Till denna dag, seglar hon än. 

Trots tragedin i Stilla Havet sätter hon ändå segel mot horisonten och ger sig ut på öppet hav. 

Det är modigt. Beundransvärt. 

Mycket talar för att hon, efter att ha fått komma på fast mark igen, aldrig mer skulle vilja lämna det. Aldrig mer komma i närheten av vatten. Men så blev det inte. Hon trotsade sina rädslor, hon gick emot den inre stormen och gav sig iväg på nya äventyr trots att det senaste stal hennes fästman. 

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt liv. Se till hennes storhet och jämföra den med min. Försöka överföra det hon gör, det hon vågar till att jag också ska göra det. Att också jag ska gå emot det som skrämmer mig. Mina betingade faror som egentligen är helt ofarliga men som jag ändå undviker. För säkerhetsskull. Jag vill inte besöka nöjesparker, vill inte höra vissa namn, vill inte lyssna på en speciell dialekt, inte närma mig något som liknar delen den sporten. Det finns mycket i mina farhågor som begränsar mig. Platser jag inte vill besöka, ställen jag inte vill befinna mig på. 

På ett sätt kontrollerar dem mig. Fortfarande. Efter så många år. 

Hon älskade havet både innan och efter. Trots att det kostade henne sin kärlek. 

Hon förlorade mycket till det stora blå. Men inte livet. 

Inte heller viljan att korsa Atlanten trots sin sårbarhet som människa mot en oberäknelig ocean. 

Jag tar det till mig. Ska försöka påminna mig själv om det. 

Hon seglar än. Till denna dag så seglar hon än. 

Jag tänker göra detsamma.