TidsLiv

Jag vet inte precis, säger jag. 

Går ner i tonläget i slutet av meningen som för att svälja den avslöjande melodin. 

Men jag vet precis. 

Jag vill bara inte behöva säga det. Jag vägrar sätta ord på de känslor som finns inuti. De är hemska och fruktansvärda och borde aldrig få luft. 

Det borde inte få finnas och de borde aldrig ha fått slagit bo inne hos mig. 

Ändå finns de där. Hela tiden. Konstant. 

De varierar i styrka. Kan skrika högt eller viska tyst, men de hörs alltid. 

Även i det ljuvaste av ögonblick, när rummet fylls av lyckorop, är de där och pockar på uppmärksamhet. Kräver sin rätt till existensberättigande. 

Som att de vore mer jag än vad jag själv är. 

De får diktera villkoren och de får sätt agendan. 

De dagarna då de ekar över hela staden går det inte att göra mer än att ligga still i ett hörn och hoppas på att de snart avtar. Då förlamar de varenda muskel. Vrider om varenda nerv. 

Allt känns. Inget känns. 

Det är då de ska få namn. 

Det är då jag måste säga precis vad det är som gör att de har greppet om mig just nu. 

Jag måste säga det högt. Till någon annan. Flera gånger. 

Precis det. Exakt så som det är. 

Jag tvekar alltid. Vissa gånger går det helt enkelt inte. 

Ibland vill jag, men har inte förmågan. Ibland har jag förmågan, men vill inte. 

Att namnge sitt allra innersta av mörker är komplext. Inga ord räcker till. 

Det är som att mitt vokabulär upphör att existera i det ögonblicket som jag behöver det allra mest. Försvinner bort tillsammans med modet och styrkan. Kvar blir bara ett skal av vad andra har skapat och jag marineras i deras blick av mitt värde. 

Minnena. Bilderna. Historien. 

Skräcken. Sorgen. Skammen. Skulden. 

Det är mer än vad en själ klarar av. Mer än vad ett hjärta vill höra. 

Så jag säger att jag inte vet precis. Men han ser igenom det. 

Han hör sanningen klinga mellan mina rader. Kan vidröra den tvekan som gör att jag inte vågar. 

Sedan sänker han rösten. 

Som att också han vill undgå att låta demonerna få grepp om det han tänker säga. 

Detta är inte till för dem. Detta är riktat till mig. Min själ. Min kärna. 

"Om man är väldigt, väldigt rädd.

Betyder det att man ska göra något väldigt, väldigt svårt.

Vilket gör en väldigt, väldigt modig."