TidsLiv

Idag. Här. Nu. 

Jag mår.. Sådär. Jag kämpar mycket. Vill mycket. Försöker ännu mer. Misslyckas. Försöker ändå. Försöker igen. Tampas och slåss för framtiden. Det är märkligt att livet är så. Jag undrar om det alltid kommer vara så. Eller om det kommer börja slutta nedåt snart. Att det går utför. Lättare framåt. Att allt inte behöver vara en jävla uppförsbacke för att sedan bli ännu brantare och slutta lite till och lite till. 

Jag funderar en del på de människor som inte behöver kämpa lika mycket i livet. Jag undrar hur det är att leva utan total ångest hela tiden. Hur det är att andas när det inte ligger ett betongblock över ditt bröst. Hur man kan se färger i världen när inte rädslan är där och kastar en skugga över allt. Jag undrar hur det är. Jag förställer mig men har svårt för att finna hoppet i det. Kommer jag ens komma dit? Är det ens värt att försöka? 

Jo. 

Nu när jag har försökt så fruktansvärt mycket skulle göra att allt var förgäves om jag gav upp. Jag vill inte att mina tårar ska ha trillat utan anledning. Jag vill inte att mina skrik ska ha fått luft utan att bli hörda. Jag vill inte att allt blod ska ha spillts utan mening. 

Jag kan inte se varför. Men det måste finnas ett därför. 

Så jag fortsätter. Igen. Fortfarande. Fortsätter och fortsätter. Snubblar. Ramlar. Skadar mig. Faller. Reser mig upp. Kastar mig ner på marken och förbannar allt på denna jord. Stapplar mig fram. Haltar. Linkar. Springer. Hoppar. Drar mig fram med den lilla kraft som finns kvar. 

Jag vet inte vart jag är på väg. 

Jag vet bara att jag ska komma dit.