TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ropen skalla.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag funderar på om det finns något symboliskt i att min röst håller på att försvinna. 
Är det inte meningen att jag ska berätta? 
Är det inte meningen att jag ska prata om vad som hände? 
Ska jag inte tala om den dagen? Den händelsen? Den smärtan? 

Min heshet lämnar mig förvirrad. Kan inte förstå varför mina stämband valt att lägga av i en tid då jag verkligen behöver deras vibration. På de dagar som deras svängningar är avgörande för att föra historien vidare och på så sätt föra mig framåt. 
De överger mig och lämnar mig kvar med ett kraxande läte där det omöjligt går att tyda några ord. Jag kan inte låta bli att känna mig sviken. Ensam. Tystad. 

Antagligen är förklaring simpel. Min kropp är livrädd och gör det mesta för att slippa. Den tar till de medel som finns. Lägga ner immunförsvaret är dens bästa vapen. 
Det har funkat förut. 
Det kommer inte funka den här gången. 
Jag kommer bege mig till mina hemtrakter och tvinga fram de ord som behöver yppas. 
Historien ska föras vidare. 
Min rösta ska eka i all evighet. 



Kommentera inlägget här: