TidsLiv

Se det som en process fram till att jag ska dit. På lördag. Den åttonde. Om två dagar.

Hur ska jag förbereda mig? Vad kan jag göra för att underlätta för mig själv? Hur ska jag tänka? Hur ska jag på bästa sätt ställa mig in på vad som ska hända?

Det känns omöjligt. 

Det som är mest påtagligt just nu är att kroppen är fylld av massa ångest, oro, rädsla och ledsamhet men huvudet kan inte processa vad som håller på att hända. Det är helt overkligt. Omöjligt att ta in och förstå att jag på lördag ska besöka platsen som ger mig dödsångest att ens tänka på. Och dit ska jag åka? Hjärnan får inte ihop det. Tänker att det inte kommer hända. Det kommer avbrytas. 

Inte behövas. Ställas in. Aldrig inträffa. 

Jag kan inte lugna hjärnan. Den går inte att prata sansat med. Den är orationell nu. Virrar omkring och har ingen aning om vad som händer. Kroppen däremot är grundad och där känner jag tydligt den rädsla som ligger där inne och gror. Som får mitt hjärta att hela tiden slå lite för fort. Får min andning att vara lite för ytlig. Blicken svackar, händerna svettiga, gången ryckig, orden sluddriga. Allt finns där. Hjärnan kan bara inte koppla det samman med vad som komma skall. 

Så hur länkar jag ihop dem? Hur får jag mitt huvud att förstå vad det är den måste förstå. Vi ska dit. Oavsett hur overkligt det är så är resan bokad. Tiden bestämd. Allt planerat. Det kommer inträffa. Exponeringen kommer äga rum. Och det kommer vara för jävligt. Bortom för jävligt. Det kommer att vara ett helvete utan dess like och jag ska överleva det. 

På lördag. Den åttonde. Om två dagar. Då kommer jag befinna mig i den staden där mitt liv förändrades. Förstördes. Förgördes. Och jag ska dit för att reparera den skadan som skedde. Försöka binda samman mina världar, lära min kropp att den inte längre behöver vara rädd, att det var fruktansvärt då men det skedde för flera, flera år sedan. Det är ingen fara nu. Jag ska lära mitt huvud hur det som jag velat förneka i alla år faktiskt hände. Det var verkligt. 

Jag var där. Han var där. 

Han gjorde onämnbara saker mot mig och det har påverkat mig från den dagen. 

På lördag. Den åttonde. Om två dagar. 

Inget i mig är redo, allt i mig är livrädd. 

Jag ska ändå göra det.