TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När linjerna suddas ut.

Kategori: Vardagen

(null)

Jag lever hand i hand med katastrofen. Den är alltid bara ett ögonblick bort. 
Hela tiden känner jag den flåsandes i nacken eller ser den framför mig. Tar ett steg förbi min periferi och in i min tillvaro. Bara väntar på ett uns av ro för att kunna slå till med full kraft. Och när den inte slår undan benen på mig påminner den mig istället om hotet som finns där. Hur allt är skört. Varje liv. Varje sekund. 
Jag ska inte slappna av. Jag ska inte bli bekväm. 
När som helst kommer nästa helvete att braka loss och jag vore en idiot om jag inte var på min vakt. Hela tiden redo för strid. Alltid klar för krig. 

Det dränerar mig på energi. Tömmer mig på livskraft. Jag lever endast i förhållande till min egen förintelse och det gör mitt liv meningslöst. Kastar en gråskala över hela min vardag. Har svårt att berättiga andetagen eftersom helheten ändå krackelerar. Har svårt att rättfärdiga försöken när varje handling kan vara den sista. 
Världen blir farlig. Världen är farlig. 
Och därför avlöser frågorna varandra - Varför ska jag stanna kvar i den? 

Och så dyker det upp. Svaren. De vackra. Plötsligt så självklara. 
Omfamningen av brodern, de första stegen hos ett barn, snön som färger staden vit, beröringen hos den älskade, första andetaget när temperaturen gått under nollan, samklangen hos bästa vännen, systerns skepnad, den fantastiska tonen som fyller tomrummet, mammas händer, pappas ögon, chokladens sötma, de fallande löven och de stigande strålarna. 
De finns där. Alltid. 
Även när jag är så rädd för min egen existens att jag slutar andas, så finns de där och försöker påminna mig om att; Det finns ondska i världen, men världen är inte ond. 
Och ännu viktigare; Det finns godhet i världen. 
Världen är god. 



Kommentera inlägget här: