TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

I en verklighet av faror.

Kategori: PTSD

(null)

Det är bara en stad, bara en plats, bara ett hotell, bara ett hus, bara en sport, bara ett namn, bara en dialekt, bara en låt. 
Och det är min värsta mardröm. Och det är roten till allt ont. Och det är där jag trodde att jag skulle dö. Och det är där allt hemska började. Och det är där jag började vandra ner för dödstalen. 
Det är bara ting och områden. 
Samtidigt som de är förknippade med all ondska i hela världen.

Jag vet att det är befängt att bli rädd för ett dött ting men det skrämmer mig lika mycket ändå. Jag förstår att min rädsla inte är befogad när jag undviker en hel stad men jag fortsätter göra det ändå. Jag är medveten om att ett namn inte kan skada mig men det känns som att det kan det ändå. Jag är helt på det klara med att en låt inte kan göra mig illa men det känns som att den kan det ändå. 

När omvärlden känns farlig blir detta sättet att skydda sig. 
Jag vidtar åtgärder kring en makt jag aldrig besuttit. 
Inget är rationellt, ändå är allt logiskt. 
Inget är konkret, ändå är allt befogat. 
Jag vet att det är fel, men det känns rätt. 

Bara en rädsla,
Ändå en dödsångest. 


Kommentera inlägget här: