TidsLiv

Kroppen vill inte. Den säger ifrån. Stretar emot. Är tydlig med sitt språk. Den har ingen lust överhuvudtaget att bege sig till andra sidan kusten och bearbeta trauman. I helvete heller.

Så den gör det enda den känner till för att försöka stoppa allt. 

Avblåsa det. Skjuta upp det. Slippa det. 

Den stänger ner. 

Rösten har nästan helt försvunnit. Mina stämband är svullna och det raspar varje gång jag försöker prata. Febern är där och håller mig varm. Magen skriker. Lederna värker. Illamåendet knackar på med jämna mellanrum. Huvudet dunkar. Hostar konstant. 

Mitt immunförsvar är ett minne blott. Vet inte när det senast försökte försvara mig från inkräktare. Antagligen konstant men vi vinner sällan den striden. Det är så mycket energi som går åt till bearbetning och hantering av det inre kriget att det andra kommer i andra hand. 

Jag borde lyssna på kroppen. Borde ta in dens åsikter och dens perspektiv. 

Ta hänsyn till vad den försöker signalera. Kroppen har rätt. Den känner rätt. 

Men här är det fel. 

Jag vet att den inte vill. Men vi måste ändå. 

Jag vill inte åka och exponera, men jag måste ändå göra det. 

Trots att hela mitt väsen gör motstånd. 

Den vill inte. Jag vill inte. 

Imorgon åker vi.